Åh vad jag önskar att allt var som "vanligt". Att jag också skulle börja jobba snart. Få en normal vardag. vanliga helger osv. Bara tanken på det ger mig panik. allt är inte som vanligt. Det kommer aldrig någonsin mer att bli som vanligt. Wille sover dåligt. Somnar sjukt sent, så vuxentiden är minimal och han kommer jämt över till vår säng. Han drömmer ofta att ngn av oss andra dör. 💔Jag och Leif är så trötta så vi skulle kunna sova till kl. 15 oavsett hur tidigt vi lägger oss. Tur att det finns de som får oss att stiga upp och jobba vidare. ❤️. Jobba!? I mitt jobb så är jag själv det viktigaste arbetsredskapet. Det funkar inte med en pedagog som helt plötsligt börjar gråta, eller måste låsa in sig på toaletten när hon är ensam i barngruppen för att andas en stund. Jag är inte lat. Men jag fixar inte att jobba just nu. kanske aldrig mer. Kanske när de yngsta blivit stora. Jag har sökt några kurser till i höst. Undra om jag fixar dem. Inte ens det är säkert. Men jag ska göra vad jag kan. Det är verkligen en berg och dalbana. ett oskyldigt, inte illa menat ord, kan få mig att grubbla och vara ledsen i dagar. Det är ungefär som att mitt hjärta tassar på tå hela tiden, svårt att beskriva men ja, jag måste försöka göra det här året, den här hösten till min tid. Det finns inga andra alternativ.