När livet inte blir som man hoppats...

Kl.10 på morgonen, måndagen den 2 april ändrades livet för alltid. Livet är numera uppdelat i livet före och livet efter...Leif och jag skulle hänga upp en tavla i Milo och Max rum som hade varit stående ett tag. Leif gick ner för att hämta hammaren och efter en stund hör jag honom skrika " ALBIN! ALBIN!" för full hals och med panik i rösten. Sedan skriker han " HAN HAR DÖTT!" . Sedan blir det panik. Ebba kommer gråtandes från sitt rum. Jag springer ner och ser Albin sittandes vid datorn. Bakåtlutad i datastolen, likblek, iskall och stel. Tårarna sprutar. jag stryker Albin över kinden som för att förvissa mig om att det verkligen är sant trots att det inte finns några tvivel alls. Leif ringer 112, sedan lyfter han över Albin till hans säng och lägger sig bredvid honom i väntan på ambulansen. Jag springer upp igen för att inte de 3 mindre syskonen ska gå ner och se honom i det skicket. Sedan går dagen i ett. Först kommer ambulansen, sedan polisen. Så småningom en läkare som dödförklarar honom och sedan väntar polisen hos oss tills kommunens krisgrupp POSOM kommer. Vi pratar länge tillsammans med dem, ngt som kändes oerhört givande...nu sprutar tårarna, ...fortsätter en annan dag