Så är jag inte säker på att jag verkligen har förstått att han är borta för alltid. Det är liksom så sjukt, så konstigt. Overkligt.
När jag tänker på det så känns det som att det inte borde vara sånt. Jag har ett litet filmklipp i telefonen som jag brukar titta på när jag saknar som värst. Och ett usb-minne. Den värdefullaste materialistiska ägodelen i världen. Bildspelet Albins vänner gjorde. Har fortfarande inte klarat av att titta på det. Men snart, snart ska jag göra det. Kanske på årsdagen av begravningen..för snart är det en ny såndär jobbig jäkla dag. Och efter det kommer födelsedagen krypande...
Den här bloggen har varit vilande många år, men nu har jag öppnat den igen. Jag kommer att använda den till berättelsen om Albin,vår ängel och hur vi får livet att på något vis fungera efter att ha förlorat ett barn. Jag skriver rätt från hjärtat, delar mina tankar, men försöker också samla minnen av honom. Jag är änglamamma men jag är också mamma till Albins fyra småsyskon och kanske lite inredning, barnkläder och allmänna tankar och funderingar också dyker upp här...
lördag 13 april 2019
Egentligen
måndag 1 april 2019
Ett år av saknad...
Nu har det gått ett år sedan den soliga 1 april. Jag satt i samma stol som jag gör nu. Din pappa grillade. Du skulle träffa några kompisar. Jag var orolig som vanligt, men du lugnade mig och gav mig t.om en puss. Det är mitt sista minne av dig i livet. Resten är som ett vakuum. Jag hör ibland din pappas skrik när han hittade dig. Jag minns att jag mötte Ebba därnere och hur jag sprang in i ditt rum, strök dig över kinden och du var kall som is. Du var borta redan då. När vi såg dig i kistan så var det inte heller du. Dina bröder hade ritat teckningar till dig. Ebba skrivit ett brev. Jag sa aldrig ngt. Varken då eller på begravningen. Vad säger man. Finns inget att säga. Det är fan inte meningen att man varenda rast på jobbet, varenda promenad ska gå till sin son på en kyrkogård. Jag saknar dig. Det gör ont. En bit av mitt hjärta fattas. Saknaden blir värre för varje dag, det är så länge sedan jag fick träffa dig. Vet inte hur jag ska orka med när det blir värre hela tiden. 💔 ingen i familjen är sig själv längre. Vi har förändrats och formats om till andra personer. Livet är delat i livet före och livet efter. Jag känner att jag mår så mycket sämre för att årsdagen är här. Milo och Max kan ju inte almanackan. Trots det frågade Milo idag - mamma hur visste ni att Albin var död? Jag sa att han inte andades längre, att hans hjärta slutat slå och han var alldeles stilla. Mamma jag var aldrig ledsen då. Och inte i kyrkan..När alla kramade oss. Men en gång på natten var jag jätteledsen, men då var du också ledsen.Älskade barn vilka upplevelser ni haft. Albin du fattas oss så det skär i bröstet💔