Födelsedagen...

Det gör så ont. Jag hoppas att det blir som med årsdagen, att det känns bättre när det är över. Ångrar att jag inte tog ledigt imorgon. Undrar om jag orkar. Kanske jag borde sjukskriva mig igen? Det är så mycket annat också, känns som att jag liksom trycks ihop. Till en liten boll.  Inskolning, avslutningar, samtal, avslutningskläder, tårta, Willes födelsedag, kalas, jobb, vardagen - allt snurrar på.

Jag minns dagen du föddes i detalj. Fågelkvittret, solen, doften, värmen och att det var alldeles vindstilla utomhus och hur livet liksom stannade upp därinne på förlossningsrummet. Men ändå fortsatte människorna leva som vanligt utanför fönstret. Lite så känns det nu också. Livet har liksom stannat upp. Men ändå fortsätter det. Dagar blir till veckor, veckor till månader och månader till år...

Jag mår skit ❤💔 och nu kom jag på vad problemet är😔. Det är snart ju den 21:a. Albins födelsedag. 19 år skulle han ha fyllt. Han skulle ha tagit studenten och haft hela jäkla livet framför sig.  Mina stressutslag blomstrar för fullt, jag blir galen på att det kliar, barnen känner nog också på sig saker då de går både varandra och mig på nerverna. Och jag undrar hur jag ska kunna motivera mig själv fram till semestern.   

Jag känner att jag blev en sämre mamma då jag började jobba med barn. Barnen på jobbet får det bästa och när jag kommer hem är orken typ slut. Samtidigt som jag känner att jag vill spendera varje minut med mina barn. Ta vara på ALL tid. Det kombinerat med utmattning och sorg är ingen vidare kombination. Egentligen skulle jag nog behöva vara tjänstledig ett år och bara vara mamma och fru och hitta mig själv. Vad JAG vill göra. Men att gå mot normen det är svårt. Skulle det vara möjligt?