Tänk att ibland är det de du minst väntar dig som gör den stora skillnaden. En del av de som verkligen funnits för mig har jag inte ens träffat IRL. Och en del av er är liksom fb vänner , som jag inte umgås med direkt men som stöttar så mycket genom meddelanden. Ibland har jag gråtit för att ni fått mig att känna mig starkare än vad jag känner mig, eller för att ni berättat fina minnen om Albin, delat bilder på honom eller när ni varit vid graven. Och en del av er är relativt nya vänner, vissa av er kände jag knappt för bara ngt år sedan och nu betyder ni allt. Och andra, ja jag hoppas ni vet vilka ni är, ni är fantastiska.Och en del av de man trodde "var på ens sida" har varit så falska så man bara gapar. Jag är ändå glad att jag blir äldre, man får mer erfarenhet och kunskap. Skitsnack blir just skitsnack. Och den som frossar mest i andras olycka har sällan en friktionsfri vardag. Eller hur. Jag har så svårt för de som ska gotta sig i andras elände på ett skadeglatt sätt. Det blir liksom bara fult. Missunnsamt. Avundsjukt. Äckligt. Skvallrigt. Trots att jag är en väldigt känslig och konflikträdd person så har jag ju liksom varit igenom sånt som man drömmer mardrömmar om. Klarar jag det klarar jag allt. Så är det.  Och what goes around comes around, darling😉

Åh vad jag önskar att allt var som "vanligt". Att jag också skulle börja jobba snart. Få en normal vardag. vanliga helger osv. Bara tanken på det ger mig panik. allt är inte som vanligt. Det kommer aldrig någonsin mer att bli som vanligt. Wille sover dåligt. Somnar sjukt sent, så vuxentiden är minimal och han kommer jämt över till vår säng. Han drömmer ofta att ngn av oss andra dör. 💔Jag och Leif är så trötta så vi skulle kunna sova till kl. 15 oavsett hur tidigt vi lägger oss. Tur att det finns de som får oss att stiga upp och jobba vidare. ❤️. Jobba!? I mitt jobb så är jag själv det viktigaste arbetsredskapet. Det funkar inte med en pedagog som helt plötsligt börjar gråta, eller måste låsa in sig på toaletten när hon är ensam i barngruppen för att andas en stund. Jag är inte lat. Men jag fixar inte att jobba just nu. kanske aldrig mer. Kanske när de yngsta blivit stora. Jag har sökt några kurser till i höst. Undra om jag fixar dem. Inte ens det är säkert. Men jag ska göra vad jag kan. Det är verkligen en berg och dalbana. ett oskyldigt, inte illa menat ord, kan få mig att grubbla och vara ledsen i dagar. Det är ungefär som att mitt hjärta tassar på tå hela tiden, svårt att beskriva men ja, jag måste försöka göra det här året, den här hösten till min tid. Det finns inga andra alternativ.