Att säga annat vore lögn. Men så känner nog alla. Trotsperioder, sjukdomar, sömnbrist och så vidare. Men trots det skulle jag önska att kunna vara hemmamamma åtminstone tills tvillingarna börjar skolan. Nu är det inte ekonomiskt möjligt för oss om inte Leif skulle få en fast anställning möjligtvis.
Kanske kommer jag att längta efter att få jobba om ett halvår till eller så men jag har svårt att tro det. Jag är glad ändå att jag kan vara hemma så pass länge som jag kan. Jag vill ju inte missa något. Jag vill vara med när de tar sina första steg. Jag vill sitta och titta i de första böckerna med en liten på var sida. Leka med dem ute i snön. Bjuda på frukost ute på lilla altanen. Göra första lekparksbesöket med dem. Ligga tätt intill och vila när det är isande kallt ute.
Jag tror att det faktum att de är våra sista bebisar gör att jag är extra uppmärksam på alla framsteg. Idag har Milo lärt sig att klappa händerna och en liten vinkning fick han till. Det märks att de förstår massor också och de lyssnar till sina namn. Talesättet - njut av småbarnstiden, den går så fort-stämmer verkligen. Jag njuter i massor (utom möjligen kl.5 på morgonen) för holy shit snart är det ettårskalas här, samtidigt som jag ser fram emot att följa deras utveckling mot allt mer självständiga individer.
2 kommentarer:
Jag får faktiskt lite dåligt samvete för att jag längtar lite efter att börja om att jobba...jag tycker om att vara hemma med Alice, men jag skulle nog kunna jobba två dagar i veckan iallafall ;-) Fast det är ju som du säger, man vill inte missa en enda sekund av framsteg och mysstunder, så lite bra känns det att veta att jag ska vara hemma på heltid till nyår iallafall :-)
Inte ska du ha dåligt samvete för det. Alla är ju olika och ändå lika bra:-). Det kan vara det faktum att jag aldrig mer får vara mammaledig på det här sättet som gör att jag får ångest bara jag tänker på det.
Skicka en kommentar