Åh vad det händer

Mycket nu. De små har börjat härma lite ord. Max favorituttryck förutom mamma,  pappa och dä är bä. Han vet precis var lammen är i djurböckerna. Milo säger hätt (häst), gri (gris), ajaj (det får han ofta höra ha ha) och titta. Milo har också börjat visa intresse för att gå. Han ställer sig upp utan stöd, ler stort och kliver framåt.  Hittills är rekordet 2 steg så jag vill inte påstå att han går riktigt ännu. Men snart.

Max har precis börjat fatta att om man använder fötterna också och inte bara armarna så får man sig upp till stående.  Men det märks att han har det kämpigare för att han är tyngre. Han har också tyvärr fått sig en bula i pannan och en smäll på munnen när vi inte hunnit med.  Stackaren. Det är skönt ändå att de utvecklas i lite olika takt. Man kan lägga mer fokus på att Max inte ska göra illa sig eftersom Milo tar sig både upp och ner riktigt säkert. Han ramlar sällan annat än på rumpan när han försöker gå då;-).

Jag inser ju att jag inte har några bebisar längre utan snarare två småbarn. Det blev så tydligt när de började härma ord. Det första året är verkligen en resa och deras utveckling är otrolig. Jag måste snart börja preppa inför kalaset med tanke på alla helgdagar som infaller mellan jul och ettårsdag. Ser så fram emot att få följa er utveckling på heltid i 9, 5 månader till. Älskade älskade guldklimpar.  Fick jag skulle jag tjuva till mig varje minut av er uppväxt. Jag känner hur girig jag är nu men det är ju sista mammaledigheten.