Planerar för rumsbyten här hemma..

Ändå kul att jag kan se fram emot en sån grej. Ska beställa hem lite grejer. Ett sängbord till Wille och en ny säng och lite lampor. Tänker vitt, ljust, med lite metall/industriinslag för att tuffa till det lite. Max ska få en Hulken lampa. Det ser han fram emot...

Orkar inte alls..

Skriva som jag tänkt och trodde..men det får bli något inlägg då och då. Har så mkt jag vill dela med mig av. Bland annat ett brev som vi fick av en av Albins vänner. Ska fota och lägga upp ngn dag. Hans klasskompisar i nian gjorde ett bildspel som visades på minnesstunden på Anderstorpskolan och sedan i kyrkan. Nu sitter de tillsammans och bygger på det där bildspelet och lägger dit videoklipp och allt. Jag kommer att säkerhetskopiera det på 100 usb-stickor!!!  De ordnade även en egen minnesstund uppe vid vattentornet. Där hade de många grillkvällar i högstadiet. Han finns även avbildad som en graffitimålning där.

Tyvärr funkar det inte att lägga in bilder via appen..så jag får lägga in dem när jag sitter vid datorn..

Idag var vi förbi Albins skola och hämtade en tröja och pratade lite. Sen hade vi tid på banken. Efter det åkte vi tillbaka och hämtade hallmöbler på MIO. Allt gick bra, tills vi åkte hemåt. Åkte förbi Albins skola och såg ett gäng killar komma släntrande. Och jag tänkte att där kunde Albin varit med.

Då kände jag bara hur skör jag är. Jag kan verka stark utåt, men min insida är bara spillror. Jag grät och jag grät. Fy fan vad orättvist livet är.

Torsdagen den 12 april

 Var den dagen då vi tog farväl av Albin i kistan, sista gången vi fick se honom. Det är en fruktansvärd tomhet att veta att idag är sista gången jag får se mitt barn, sista gången jag får röra vid honom. Vi strök honom på kinderna och huvudet och höll hans hand.. Wille tog det fruktansvärt hårt. Han grät och hyperventilerade i säkert 2 timmar efteråt. Medan Max (5 år ) sa " Mamma, det blir bättre när vi gräver ner Albin  i jorden. Då behöver han inte frysa längre" . Ebba hade skrivit ett långt brev till honom, Milo och Max hade målat teckningar både hemma och på förskolan, Wille ritade en teckning med allt som Albin tyckte om. Leif och jag skrev ut en familjebild och la ner. Albin jag saknar dig så fruktansvärt mycket...

När livet inte blir som man hoppats...

Kl.10 på morgonen, måndagen den 2 april ändrades livet för alltid. Livet är numera uppdelat i livet före och livet efter...Leif och jag skulle hänga upp en tavla i Milo och Max rum som hade varit stående ett tag. Leif gick ner för att hämta hammaren och efter en stund hör jag honom skrika " ALBIN! ALBIN!" för full hals och med panik i rösten. Sedan skriker han " HAN HAR DÖTT!" . Sedan blir det panik. Ebba kommer gråtandes från sitt rum. Jag springer ner och ser Albin sittandes vid datorn. Bakåtlutad i datastolen, likblek, iskall och stel. Tårarna sprutar. jag stryker Albin över kinden som för att förvissa mig om att det verkligen är sant trots att det inte finns några tvivel alls. Leif ringer 112, sedan lyfter han över Albin till hans säng och lägger sig bredvid honom i väntan på ambulansen. Jag springer upp igen för att inte de 3 mindre syskonen ska gå ner och se honom i det skicket. Sedan går dagen i ett. Först kommer ambulansen, sedan polisen. Så småningom en läkare som dödförklarar honom och sedan väntar polisen hos oss tills kommunens krisgrupp POSOM kommer. Vi pratar länge tillsammans med dem, ngt som kändes oerhört givande...nu sprutar tårarna, ...fortsätter en annan dag