Var den dagen då vi tog farväl av Albin i kistan, sista gången vi fick se honom. Det är en fruktansvärd tomhet att veta att idag är sista gången jag får se mitt barn, sista gången jag får röra vid honom. Vi strök honom på kinderna och huvudet och höll hans hand.. Wille tog det fruktansvärt hårt. Han grät och hyperventilerade i säkert 2 timmar efteråt. Medan Max (5 år ) sa " Mamma, det blir bättre när vi gräver ner Albin i jorden. Då behöver han inte frysa längre" . Ebba hade skrivit ett långt brev till honom, Milo och Max hade målat teckningar både hemma och på förskolan, Wille ritade en teckning med allt som Albin tyckte om. Leif och jag skrev ut en familjebild och la ner. Albin jag saknar dig så fruktansvärt mycket...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar