är min alldeles egna familj. Mina tre barn, så olika men ändå så lika. Ibland driver de mig nästan till vansinne men jag älskar dem villkorslöst. Det är som det sägs, man skulle kunna offra vad som helst för deras skull. De är helt otroligt fantastiskt att de vuxit inuti mig, att de är hälften Leif och hälften Johannah. Otroligt vackra, så kloka, med mycket empati och härlig humor...
Leif är ju min stora kärlek på det andra planet. Vi blev ett par den 8 februari 1998, dvs. för 13 år sedan. Jag älskar honom ofantligt mycket. Vi har gått igenom både djupaste sorg och svindlande glädje tillsammans. Jag kan lita fullt på honom och han kan lita fullt ut på mig. Det finns ingenting/ingen som kan få mig att äventyra hans kärlek till mig.
Han är stark, manlig, varm, rolig, ärlig, händig och trygg - listan kan göras lång. Trots att vi varit tillsammans i 13 år så kan jag fortfarande få det där pirret i magen när jag tittar på honom. Och han kan fortfarande överraska mig med värsta gomiddagen en tisdag, en blombukett eller någon annan överraskning med något som jag nämnt att jag tycker är fint. jag borde bli bättre på det själv däremot - tror minsann att jag ska köpa honom någon liten present i veckan...
2 kommentarer:
Åh! Vad fint skrivet! Ögonen tåras och det är inte bara för att jag är höggravid och lite extra känslig..
Jessica: Men åh, tack så mycket!
Skicka en kommentar