Å hej och hå

och slit och släp. Efter middagen tog jag itu med den långa skuggrabatten/stenpartiet. Jag har inte varit nöjd med den och i år har jag inte hållit efter den heller. Var förbi min lillebror med sambo idag för att se om jag fick tillbaka min trädgårdslust och ja, det fick jag. Tyvärr har jag väl inte riktigt ork eller muskelkraft just nu men jag får väl träna på att ta lite i taget. Steg ett nu är att gräva upp ALLT som är risigt, som inte trivs eller som jag inte vill ha kvar där. Det kommer att bli tomt men bättre det än vildvuxet. Sedan ska jag jordförbättra och rita av rabatten + skriva ner vilka plantor jag har. Sedan är det dags för eftertanke och val av färger, Då det är ett skuggigt läge så kan jag tänka mig plantor som blommar i vitt, mina älskade rödbladiga alunrot och kanske någon större rödbladig buske i bakkant. Asch lite ideér finns, det roliga planteringsjobbet gör jag dock till våren i en fräsch rabatt med mörk ny jord. Härligt! Då är jag förhoppningsvis lite smidigare också och har hunnit bestämma mig helt vad jag vill ha där och var.

Imorgon är det den stora dagen, det är dags för Rutinultraljudet. Jag har längtat som en galning ända sedan vi fick kallelsen, nu börjar jag bli nervös istället. Vi har ju upplevt den sorg man känner när man kommer till ultraljudet och sedan får ett besked som gör att det svartnar för ögonen och förväntan byts till sorg. Innan vi fick Albin väntade vi en pojke som på ultraljudet visade sig ha dels ett navelbråck med tarmarna utanför, dels missbildningar på hjärnan som tydde på en livshotande missbildning. En karusell med besök i Umeå, fostervattensprov och abort drog igång. Den bebisen hade knappast överlevt hela graviditeten ens. Risken för att vi skulle råka ut för samma sak var enligt läkaren 1 på 1000 000, så det är ju goda odds.

Livet gick ju vidare och efter det har vi ju välsignats med tre friska barn men för varje barn har jag inte kunnat låta bli att inombords räkna på oddsen att vi ska ha sådan tur att vi får ännu ett friskt barn. Däremot gruvar jag mig inte lika mycket som jag faktiskt gjorde före det ödesdigra ultraljudet. Jag tror att jag innerst inne kände det på mig den gången och att det är ett gott tecken att jag inte känner så nu.

Nåväl, detta blev onödigt djupsinnigt och sorgligt. Det kommer att bli en fantastisk upplevelse imorgon =). Vi har tid 15.15. En bild på underverket lär säkerligen dyka upp här på bloggen framåt kvällen. Och kanske att vi tjuvkikar lite på vissa av bebisens kroppsdelar om det är möjligt att se vill säga. Vi hörs imorgon kväll.