måttfull och balanserad....gissa låten =). Fast ska sanningen fram så är jag ganska förbannad just nu. Har raderat flera ilskna statusuppdateringar på fejjan för jag är ju måttfull och balanserad, dock är det ju inga fb- vänner som är målet för min ilska men man vet aldrig vad andra vet och har hört. Utan att avslöja för mkt så är det ett av mina barn som är utsatt och det har väckt den där tigern i mig.
För ungefär en månad sedan kom en pappa hem till oss och slängde ur sig en del anklagelser mot vårt barn, för hans barn hade i sin tur sagt saker som hans föräldrar genast tog för sanna. Vi pratade med vårt barn både strängt och lungt och sansat , men han nekade i sten. Till saken hör också att jag tror inte att mina barn är några änglar eller att de är fullkomliga på ngt vis, tvärtom tror jag att de är mänskliga, kan hamna i knipa osv. MEN vi har alltid betonat på att man vinner på att erkänna och säga sanningen - förutsatt att man är skyldig förstås- för sanningen kommer alltid fram och det är inte värt att stå med skammen då. Så jag trodde redan då helt och fullt på att vårt barn sa sanningen. Det fanns ett annat alternativt scenario och ja, så kunde det vara, föräldrarna lovade att kolla upp det.
En månad och lite mer har nu gått och det anklagande barnet var hemma hos oss, då L säger, jag måste fråga K om han hört ngt. Näe, han svamlade lite hit och dit, men inget vettigt kom fram. Då ringde L hem till hans mamma och pratade med henne, men hon var också väldigt slingrig och svamlig och inget vettigt kom fram.
Tre dagar senare återvänder pappan, står helt plötsligt i hallen och far ut mot mig med alla dessa anklagelser igen och det fanns ingen annan möjlighet än att vi var de skyldiga. L är ju nu den som är mest tagút i vårt hus så han ringde upp föräldrarna sedan och samlade ihop precis all info, alla datum osv och kollade upp det med en oberoende part som också, precis som vi redan visste stärkte det vår son sagt och det som anklagelserna handlade om var rent ut sagt omöjligt. Det gick inte att på något sätt göra så. Så när L ringer tillbaka och förklarar vad de sagt och hur allt hängde ihop så vägrade de ändå lyssna och höll på sin linje. Nu har de fått alla uppgifter och så får de ringa och kolla upp samma sak och få samma svar och sedan ska den där förbannade träskalliga gubben komma hit och be mitt barn om ursäkt. och förhoppningsvis ta ett allvarligt snack med sitt barn om vad man får hitta på och inte. Annars får L gå hem till dem och prata med sonen, för får denna karl kasta anklagelser i ansiktet på mitt barn och dessutom säga emot, när mitt barn säger sanningen och få det att verka som att han bara hittar på då får L läxa upp deras barn. Det har nog troligen aldrig hänt i hela hans liv, men då är det faen på tiden. Det är så jävla korkat alltihop så jag får förhöjt blodtryck bara jag tänker på det.
Det är lika orimligt som att, ja, vad ska jag ta för exempel. Lika korkat som att antyda att W skulle stiga upp före oss andra, smita ut, dyrka upp grannens dörr, gå in och äta upp alla deras clementiner och smyga hem igen, låsa dörren och lägga sig och sova. Fattar ni logiken då, vi snackar fasen Mission Impossible 5 här. Aargh, hoppas verkligen att gubben ringde och fick svar på tal igår för han har då inte hört av sig till oss ännu ha ha ha...kanske det känns lite kymigt för dem och lite jobbigt att erkänna sina fel. Fast iofs så är ju sällan ngn av de vuxna i det huset hemma, de bor ju på jobbet.
Så nu har jag fått avreagera mig lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar