väldigt gravid just nu. Vi hade ju planerat så fint för att få barn tidigast i januari. L är ju född i september & jag i oktober, därför har vi försökt tänka till och lyckats rätt bra. Albin är född 21 maj, Ebba 26 mars och Wille 4 juni och så tänkte vi när vi startade verkstaden att jan-feb kanske vore bra och tjong vad det tog sig ha ha. En rolig sak var på valborgs när jag fick för mig att jag bara måste göra ett gravtest trots att det var typ. 6 dagar före mens och det visade positivt direkt - nu förstår jag ju att det berodde på att hormonnivåerna var skyhöga pg.a det var tvillingar. Magen växte ju rätt fort också, men vadå fjärde barnet, det var väl ändå inte så konstigt. Vi skojade lite om det - men kunde väl aldrig på allvar tro att det var två. Jag t.om drömde om det ha ha. Nu har jag ju drömt att pojkarna föds på julafton, hoppas väl på att det inte är en sanndröm däremot ;P. Någonstans kring lucia skulle vara mysigt.
Nåväl, jag tänkte ju skriva lite om skillnaden jag upplever med att vänta två motför en bebis. Det största är nog det faktum att jag är så stor. Magen är i vägen både när jag sitter och om jag måste böja mig och vissa dagar tappar jag ALLT på golvet. Sedan är jag sjukt andfådd, jag måste ta tag i köksbänken och hämta andan en stund när jag gått upp för trappen från källaren. Promenaden till och från Willes förskola på morgonen är också en pärs. Det går lättare dit än hem och ibland måste jag stanna och pausa. jag börjar gruva mig lite för att ta mig till lasarettet en gång i veckan. Efter nästa TUL (den 26/11) i vecka 34 så tror jag att det blir ctg, flödesmätning och koll av mängden fostervatten 1 g/vecka. Det är underbart att de håller koll på de små liven och jag kommer att plåga mig dit men ändå...
Jag har också börjat bli sjukt svullen om benen, ngt som inte varit ett problem under de tidigare graviditeterna och nu har jag faktiskt tagit lite mått och så ska jag köpa mig ett par stödstrumpor får vi se om det hjälper. Igår hade jag jätteont och det ilade i båda nederbenen hela kvällen och ända tills jag somnade, när det nu var. Jag försöker att inte titta på klockan för då blir jag bara mer stressad.
Sömnen är obefintlig. Det går inte att ligga bekvämt och hittar man en hyfsad sovställning så kan man ge sig fan på att man blir kissnödig och måste gå upp. Somnar jag så vaknar jag ändå flera ggr av senadrag eller av att benen domnat. Så ja, nu känns veckorna mest som en enda lång transportsträcka fram till förlossningen. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva det, men jag hoppas innerligt att de inte stannar till bf - skulle de passera nyåret så ska jag ta Mr argumentation (Leif) med mig till förlossningen och försöka att gråta mig till en igångsättning. Kommer de i december så blir jag nöjd. Just nu längtar jag efter att få tillbaka min kropp. Jag vill kunna gosa med Wille i mitt knä, i dagsläget ryms han inte,och jag vill kunna kramas ordentligt med min man utan att magen tar emot =). Jag längtar efter att så smått börja gå ut och gå med bebisarna i barnvagnen även om jag får nöja mig med ett varv runt kvarteret i början och få tillbaka ngn form av kondition.
Och självklart längtar jag efter mina bebisar....jag ska försöka tänka som Leif sa igår (ibland är han ruskigt smart) "Tänk inte på hur länge det är kvar utan tänk på hur lång tid det har gått i stället."
Så nu ska jag sluta gnälla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar