Ibland...

så känner jag ett sådant där riktigt lyckorus (jag är inte alltid deppig hehe) och ikväll är en sån kväll. Jag mailar lite med en mamma som har 4 barn mer än mig. Hon är fantastisk på att beskriva vardagen, hur hon får ihop det och hon har också en man med oregelbundna tider och periodvis mycket jobb.

När vi låg på BB och Milo och Max fick ljusbehandling så åkte L hem och hängde tvätt, handlade osv. och jag var på BB och var mest livrädd för att de båda skulle börja skrika =). Jag har vuxit enormt av att få tvillingar. L var bara hemma en vecka efter förlossningen sen var det jag och barnen på dagarna. Detta beror ju på att han är inhyrd och på att han väntar på att bli inlasad så att han får lön även om de har lite jobb. Den risken är däremot obefintlig med tanke på att de inte är speciellt många som kan det han gör på dagarna. Med lite tur blir han anställd innan han blir inlasad och jag tror på att det är hans tur nu.

Ialla fall så trivs jag ofantligt med att vara hemma. Jag fixar t.om läggningen av tvillingarna själv numer och även om det ibland tar lång tid så är det ju ingen fara. Nästa kväll går det fortare eller då nästa. Allt går över och jag stressar inte upp mig lika lätt som jag gjorde med ett barn, som förstagångsmamma. Givetvis finns det riktiga skitdagar då det mesta går emot en, barnen bråkar, maten är äcklig, regnet öser ner, jag har ont i huvudet - U name it. Men överlag så önskar jag ibland att vi hade ekonomi att låta mig vara hemmamamma åtminstone tills alla barn börjat skolan. Så blir det inte och det vet jag, men man missar så mycket när de är på förskolan, även om de lär sig massor där så är de ju på förskolan mer än de är hemma (om vi räknar vakentid)-även om jag går ner i arbetstid - och det gör lite ont att veta att det är så kort tid som Milo och Max verkligen är bara mina. Nu låter jag ego, men jag är så stolt och lycklig över mina FEM barn. Lycklig över att de alla är friska. Lycklig över att det blev tvillingar för då fick jag fem (en bonus annars hade jag ju "bara" haft 4). Nu blir det inga fler, det har jag accepterat - men jag har full förståelse för att man vill ha 10,11,12 barn. Kan man ha för många? Man lär sig så ofantligt mycket av barnen och de ger så ofantligt mycket glädje.  Jag älskar dem alla fem, vad gjorde man med sin tid innan barnen egentligen?