Det är som att det accelerar nu. Mitt mående. Jag brukar gå till Albins grav på rasterna på jobbet och när jag ev får mig ut på en promenad när jag är ledig eller efter jobbet. Det är inte jag som styr stegen jag bara hamnar där varje gång. Det är ingen skillnad. Skillnaden är att jag nu gråter hysteriskt där. Jag blir nästan arg om det är någon och besöker en grav i närheten för då kan jag inte fulgråta lika högt. Jag gråter också under promenaderna, fast mer sorgset och stillsamt. Vad är det man brukar säga "Tårar är ord från hjärtat som munnen inte kan säga" Det känns som att alla minnen förstärks när ljuset kommer tillbaka och det börjar kännas som då. Då när han dog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar